Borrelia.

Finns Borrelia bakom kroniska sjukdomar?

Av Lena Dickson 2006-10-27.

Lena är diplomerad naturterapeut och har under en längre tid varit sjuk i Lyme Borreliosis. Hon kan nås på e-post: lenadickson@hotmail.com

---

Sjukdomen Borrelios som även kallas för Borrelia, Lyme disease eller Lyme Borreliosis orsakas av ett släkte bakterier inom gruppen Spiroketer med det latinska namnet Borrelia. Dessa bakterier är spiralformade. Till släktet räknas en rad "arter", men eftersom artbegreppet är lite svårdefinierat inom gruppen brukar man tala om taxa. Borrelia anses ge upphov till den snabbast växande sjukdomsepidemin i världen. Dr. Harvey och Dr. Salvate uppskattade år 2003 att 15,5 % av världens befolkning var infekterade av Borrelia. I vissa trakter är denna andel avsevärt mycket större och i exempelvis Nevada uppskattar man att upp till 90 % av befolkningen är bärare av Borrelia. Bara av taxan Borrelia burgdorferi finns 5 underarter, fler än 100 stammar i USA och 300 stammar över hela världen.
International Lyme And Associated Diseases Society, ILADS, tror att antalet nya diagnostiserade borreliafall kan vara fem gånger högre än antalet nya AIDS-fall.

Möjliga smittvägar

Borreliabakterien har en förmåga att utnyttja de bärare som finns till hands i olika delar av världen för sin fortlevnad. Sedan länge är det känt att fästingar kan överföra sjukdomar. För inte länge sedan trodde man att fästingen behövde minst 24 h på sig för att överföra bakterier, men idag säger man 2 timmar, och en del forskare påstår till och med att det räcker med att bli biten. Så har du någon gång blivit biten av en smittspridare, som bär på borreliabakterier, är risken stor att du är smittad.

Det är numera känt att Borreliabakterien kan spridas av många olika bitande djur, som t.ex. kvalster, myggor, flugor, loppor och klädlöss. Dr. F.H. Kuipers i Holland (forskar på cancer) rapporterar om att Lyme disease, speciellt neuroborreliosis, sprids vanligen i april-juni. Medan en annan sorts blodparasitsjukdom, Babesia, är vanligast i augusti och den fås då oftast av myggbett. I Papua Nya Guinea har 57 % Borrelia, men där finns det inga fästingar som kan vara värddjur.

Borrelia kan också överföras sexuellt, smittas till foster eller ammas över till baby och på motsvarande sätt överföras inom djurriket eller från det med opastöriserad mjölk. Hos försöksdjur har man observerat att de har fått Borrelia genom maten. Borrelia kan t.ex. finnas i källvatten och man har i USA, till och med hittat bakterien i stoft, som har kommit från Afrika. En studie, som gjordes, vid Sacramento Medical Foundation Blood Center 1989 i Califonien fann att Borrelia kan spridas genom blodtransfusioner. Vid en annan studie som gjordes vid Center for Disease Control i Atlanta 1990, fastslogs data som indikerade att Borrelia burgdorferi kan överleva en normal process för blodhantering.

Mikrobakterielogisten, Dr. Lida Mattman, säger: "Jag är övertygad om att Lyme disease är överförbar från person till person". Hon tror att man kan smittas av spiroketerna inom exempelvis en familj, i och med att de finns i tårar kan de på så vis spridas vidare med händerna. På motsvarande vis kan man rimligen smittas av en katt eller annat husdjur, vilket gör att man ej bör ha dem i sovrummet. Ofta är alla i en familj sjuka. De kan dock ha fått olika diagnoser som Borrelia, ALS, Parkinson, Alzheimer, ADD, fibromyalgi, etc. Med tanke på risken att en smitta sprids så här lätt bör man överväga att behandla en hel familj, även om inte alla har hunnit få symtom. Även ett (QRIBb©)1 test visar oftast inte att man har Borrelia förrän man har fått signifikanta symtom. Vidare bör man beakta dagens låga tvättemperaturer av kläder och överväga att skaffa kvalsterskydd till madrasser, kuddar, täcken o.s.v. Man bör vädra och piska sina sängkläder ofta och speciellt under den kalla årstiden lär bakterierna dö lättare, och man borde kanske värmebehandla sängkläderna i torktumlare eller bastu. Här finns utrymme för forskning.

Fästingar

I första hand förknippas spridning av Borrelia till fästingbett. Den är ett leddjur och är besläktat med kvalster och andra spindeldjur. Dessa finns i stort sett över hela världen, och uppskattningsvis har vi 800 arter. Av de cirka 10 arterna fästingar i Sverige är det tre som är kända för att regelbundet angripa människor, och av dem är Ixodes ricinus eller den s.k. vanliga fästingen allra mest förekommande. Fram till år 1994 hade denna fästing påträffats hos 28 däggdjursarter, 56 fågelarter och 2 ödlearter. De andra två fästingarterna, Ixodes hexagonus hade påträffats hos 12 däggdjur och Haemaphysalis punctata hos 7 däggdjur och 5 fåglar.
I Sverige, liksom i övriga Västeuropa, är det Ixodes ricinus som är den som i huvudsak angriper människor, hundar och katter, andra däggdjur samt fåglar och kräldjur. I USA är det oftast Ixodes dammini som orsakar Lyme disease.

Andra arter av fästingar än ovan nämnda står för 5 % av angreppen. Det finns även fästingar som trivs i torrt inomhusklimat.

Fästingen genomgår tre stadier under sin utveckling och måste i varje stadium suga blod, vilket är det enda den behöver för att utvecklas vidare. Både hanen och honan suger blod. Fästingens olika stadium är:

• Ägg
• Larv. Ljusbrun bakkropp och är ca 0,5 mm stor. Larven har endast sex ben. Larven kan suga blod i 3-5 dagar.
• Nymf. Lite mörkare bakkropp och är ca 1 mm stor. Suger blod 5-7 dygn.
• Vuxen fästing. Honan har rödbrun bakkropp och är 3-4 mm stor och suger 7 till 13 dygn innan de lägger 1000-3000 ägg på marken. Därefter dör den. Hanen har helsvart bakkropp och är 2-3 mm stor. Som vuxen behöver hanen inte suga blod då den inte lägger ägg.

Vanlig fästing är aktiv i temperaturintervallet 4 - 32°C. Den har inga ögon, men kan känna dofter, rörelser, värmeutstrålning och koldioxid från det tilltänkta offret. Den sitter en bit upp i vegetationen och väntar med utsträckta framben på att haka sig fast på sitt offer. Omgivningen bör vara relativt fuktig eftersom den äter ganska sällan. Den kan extrahera vatten från luften när den relativa fuktigheten är 80 - 96 %. Därför behöver den då och då klättra ned från busken eller grässtrået för att komma i fuktigare miljö.

En fästing som inte hunnit bli vuxen kan innehålla mindre fukt än en större, och hinner inte så högt upp i vegetationen innan den måste vända för att fylla på vätskeförrådet. Således påträffas yngre fästingar oftare på mindre djur såsom smågnagare (möss, näbbmöss och sorkar) och mindre fåglar, medan nymferna t.ex. kan nå större djur såsom fasaner, harar, hundar och vuxna fästingar är vanliga på ännu större djur som rådjur eller människor.

Normalt blir fästingar infekterade av borreliabakterier när de suger blod från smittade värddjur. Fästinglarverna har oftast inte några borreliabakterier i sig, men det kan förekomma. Andelen infekterade fästingar är skiftande över landet, men 5 - 20 % av nymferna, och 15 - 40 % av de vuxna är som regel infekterade, men eftersom det finns fler av dem i de tidigare utvecklingsstadierna är sannolikheten för att bli smittad av t.ex. en nymf större.

Eftersom Lyme borrelios förekommer i samma form både på norra och södra halvklotet kan bl.a. flyttfåglar vara en bakteriebärare som medverkar i borreliabakteriens ekologiska kretslopp. Det kan alltså finnas fästingar under den varma årstiden långt upp i Norrland och exempelvis i Umeås skärgård har man påträffat sjukdomsframkallande bakterier.

När fästingen biter sig fast sprutar den in ett bedövningsämne, som finns i saliven. Detta gör att man inte märker bettet. Dessutom ser fästingbetten många gånger så oskyldiga ut, att man lätt nonchalerar att man har blivit biten.

Borrelia har många ansikten

Det finns åtminstone 11 olika spiroketarter (genospecies), som ingår i Borrelia burgdorferi sensu lato komplexet. 6 av dem finns i Europa.

• Borrelia burgdorferi sensu stricto orsakar sannolikt ofta bl.a. artriter. I USA förekommer normalt endast denna taxa, varför deras forskning i huvudsak är inriktad på denna.
• Borrelia garinii. Denna påverkar i huvudsak nervsystemet.
• Borrelia afzelii. Denna ger huvudsakligen hudmanifestationer s.k. EM och ACA.
• Borrelia valaisiana
• Borrelia lusitaniae
• Borrelia bissettii

De första tre är patogena för både djur och människor och orsakar olika sjukdomssymtom.

Många olika djur överför förutom Borrelia burgdorferi flera av följande mikrobiala infektioner: som bl.a. Ehrlichia, Babesia, Bartonella, Mycoplasma, Coxiella etc. Blandinfektioner är heller inte helt ovanliga med Ehrlichia i de vita blodcellerna och Babesia i de röda blodkropparna och enligt Dr. Lee Cowden har Borreliainfekterade ofta flera mikrobiala infektioner. Han säger även att patienterna ofta också är tungmetallförgiftade, ofta i form av kvicksilver. En Borreliainfektion gör att kroppen förlorar sin möjlighet till avgiftning. Borrelian kan utvecklas på skilda sätt, varför det krävs olika individuella behandlingar.

Hudmanifestationen, Erythema migrans (EM), beskrevs första gången 1909 av Björn Afzelius. Han kopplade redan då ihop hudrodnaden med tidigare fästingbett. Detta var långt innan man hade hittat borreliabakterien.

Även lymfocytom nämns och då är hudförändringen ofta rödaktig och svulstliknande.

Man kunde också läsa om kronisk förtviningsdermatit, som gör huden blåaktig och till sist silkespapperstunn. Acrodermatit (ACA, Acrodermatitis chronica atrophicans) som dessa hudförändringar kallas för i dag, är en kronisk hudsjukdom. Den utvecklas under månader och år i närheten av där man tidigare blivit biten. Endast 30 % av patienterna kan påminna sig ett tidigare fästingbett med EM. ACA har således väldigt lång inkubationstid. Enstaka personer har haft neuroborrelios eller artrit innan debuten av ACA. ACA kan debutera under årets alla månader, och är inte knutet till sommarhalvåret. ACA blir mycket ofta feldiagnostiserat och/eller negligerat.

Symtom

Borrelia kan påverka även våra husdjur och hos de hundar som utvecklar Borreliasymtom ses ofta hälta/stelhet och svullna, ömma leder beroende på en inflammation. Hältan tycks kunna variera i intensitet och "vandra" mellan kroppens olika ben från gång till annan. Måttlig feber förekommer och även inappetens d.v.s. nedsatt aptit, nedsatt allmäntillstånd samt trötthet. Mer ovanliga symptom är hjärtarytmier och centralnervösa symptom med t.ex. facialispares som följd. Även njurskador finns beskrivna som ger hög dödlighet.

Borrelios hos katt finns inte beskrivet i någon större omfattning. Borrelios hos katt tycks huvudsakligen förlöpa subkliniskt. Hälta och eventuellt humörförändringar är möjliga symptom, som beskrivs i ett fåtal artiklar. I amerikansk litteratur beskrivs även en akut utveckling med feber, svullna leder, hälta och nedsatt allmäntillstånd.

Man påstår att Borrelios hos djur oftast har ett mer utdraget och kroniskt förlopp jämfört med hos människa, men vissa forskare säger att hos människan kan Borrelios ge upphov till ca 300 sjukdomar.

De som har Borrelia saknar i allmänhet energi, känner sig kraftlösa och utmattade samt har ofta många andra sjukdomsliknande symtom, eftersom Borrelian kan härma och efterlikna åtskilliga sjukdomar.

Några vanliga Borreliasymtom:
· utmattning
· lätt feber, "vallningar" eller frossa
· nattliga svettningar
· nervinflammation
· eksem
· nässelfeber
· stickningar i händerna
· restless legs
· stickningar och brännvärk perifert i hud/muskler
· ont i käkarna - Borrelia finns i tänderna
· nervstörning i kraniet (domningar i ansiktet, värk, stickningar, förlamningar eller inflammation i synnerven)
· allergier
· huvudvärk - även kronisk
· dimsyn och värk i ögonen
· ljud-och ljuskänslighet
· tinnitus
· balansstörningar
· vertigo, yrsel
· halsont
· nackstelhet
· vandrande ledvärk, stelhet och artrit
· muskelsmärtor, fibromyalgi
· ryggvärk
· värk i bröstet och hjärtat utan att det syns på ECG, bröstsmärtor och hjärtklappning
· autoimmuna sjukdomar som sköldkörtelproblem och reumatiska sjukdomar
· värk i testiklar/bäcken
· magont, illamående, irriterad tarm
· anorexi
· diarré
· irriterad blåsa
· sömnstörningar
· personlighetsförändringar
· nedstämdhet
· irritabilitet och humörsvängningar
· depression
· psykoser
· ängslighet
· koncentrationssvårigheter och minnesförlust

Borrelian kan även orsaka hjärnhinneinflammation, hjärninflammation och kan till och med angripa hjärtat. Eftersom Borrelia är en storartad imitatör finns det skäl att den beaktas vid differentialdiagnosen av slaganfall, Myasthenia gravis, MS, ALS, Parkinson och andra neurologiska tillstånd, liksom vid, gulfkrigssyndrom, ADD, ADHD, hypokondri - inbillningssjuka (man är sjuk, men de tester som sjukvården kostar på den sjuke visar inget), somatiseringsstörningar och olika svårdiagnostiserade multisystemsyndrom.

Det finns en mycket stor korrelation mellan Alzheimers och Borrelia. Dr. Allan MacDonald 2, har i vävnadsprov hos 7 av 10 av dem som dog av Alzheimers, funnit en produkt av Flagelin epitop, specifik för Borrelia burgdorferi, inkilad inne i kromosom nr 11. Spiroketer tycks alltså ha nästlat sig in i hjärncellerna hos de patienter som dog av Alzheimers.

Vid studier som har gjorts uppskattar man att Borrelios är en stark bidragande orsak till 50 % av våra kroniska lidanden. År 1995 erhöll Dr. Mattman positiva odlingar av Borrelia burgdorferi hos 43 av 47 personer med kroniska sjukdomar. Bara en person av 23 i kontrollgruppen var positiv.

Borrelia ger inte alltid något symtom direkt efter smittotillfället. En studie, gjord i Schweiz, 1998, visar att endast 12.5 % av dem som var testade positivt för Borrelia burgdorferi hade utvecklat symtom. Forskning har visat att det kan dröja upp till fem år innan man blir sjuk. Stress och andra orsaker som t.ex. benbrott, herpes simplex virus typ 1, vilket ofta yttrar sig som munsår, kan aktivera en passiv borreliainfektion.

Forskningen befinner sig i sin linda, och det är mycket sannolikt att det kommer att upptäckas fler och fler smittbärare och faktorer som kan aktivera Borrelia, och att många, många år kan förlöpa mellan smittotillfället och sjukdomens utbrytande.

Diagnosmetoder

Borrelia kan vara svårdiagnostiserad - provtagningar som ofta görs idag (Elisa, Western Blot) är otillförlitliga och ger ofta falska svar. T-cellstest visar bara om man har eller har haft Borrelia men alltså inte om Borrelian är aktiv vid provtagningstillfället. Enligt Dr. F. H . Kuipers går 60 -70 % av de med Borrelia ej att identifiera med dylika test. Dessutom ger prov taget på morgonen på fastande mage större träff. Med denna bakgrund är mörkertalet enormt.

Många som har borreliabakterier får därmed fel diagnos, blir misstolkade och missförstådda när de söker hjälp av sjukvården, eftersom det som inte kan påvisas med traditionella prov "inte existerar". Drabbade, som efter flera år inte fått en diagnos, upplever ofta att de bemöts på ett kränkande sätt när de söker vård. Många fortsätter envist sitt sökande efter orsaken till sina besvär och har gjort många provtagningar i Sverige med negativt resultat - några har gjort upp till nio provtagningar (ELISA och Western Blot) under flera års tid utan att diagnosen Borrelia har kunnat ställas, men när de sedan har tagit andra former av prov utomlands har resultatet varit positivt.

I vissa länder ställer man diagnosen neuroborrelios genom klinisk bedömning och provtagning - bl.a. med Bowentest - (QRIBb©) Quantitative Rapid Identification of Borrelia Burgdorferi. Laborator Elianor Forth och Dr. Jo Anne Whitaker, som själv hade diagnosen Polymyalgia Rheumatica har tagit fram testet. Testet görs på Bowen Research & Training Institute, Inc. i Palm Harbor, Florida.

Vid ovan nämnda test kan man, förutom Borrelia burgdorferi, även se andra fästingburna sjukdomar, som Ehrlichia i de vita blodcellerna och parasiten Babesia i de röda blodcellerna. Dessa är vanliga hos våra husdjur och kan lätt överföras till människan. Emellanåt kan alla tre infektionerna uppträda hos samma individ.

Borrelians överlevnadsförmåga

Borrelian uppför sig på liknande sett som sin kusin syfilis, vilken också är en spiroket. Borrelia burgdorferi spiroketen existerar i olika former, cellvägg-, speroplast, L-form, (som i sin tur kan se olika ut) och i cyst-form gömt inne i kroppen. Under infektionens förlopp kan Borrelia skifta mellan de här olika formerna. Den har över 1500 gensekvenser, 133 gener, 21 plasmider (3 gånger mer än någon annan känd bakterie) undviker immunförsvaret och har en anmärkningsvärd kvantitet av DNA med olika virus.

Den intracellulära formen av Borrelia burgdoferi varar så länge cellen lever och när cellen dör kommer den ut i omgivande vävnad. Celler kan leva från 2-3 veckor upp till 6-8 månader. Man kan därav anta att inom 6-8 månader har det mesta av Borrelian kommit loss ur sitt fängelse i cellerna och är redo för nya härjningståg. Mot denna bakgrund kan man bedöma att man behöver behandla 6-8 månader och i vissa fall upp till ett år. Vissa behandlare säger 2x8 månader.

Vid upprepade infektioner blir sjukdomen allvarligare. Ju mer Borrelia burgdorferi man har desto svårare har immunsystemet att bekämpa Borrelian, och ju längre tid man har spiroketerna desto svårare är de att bekämpa. Borreliabakterien förmår binda människans inflammationsdämpande protein (komplementfaktor H). Normalt skulle antikropparna och komplementet döda bakterierna, men genom denna geniala kapning av proteinet kan borreliabakterien kamouflera sig, och blir därför inte direkt dödade eller uppätna av inflammationsceller. På så vis kan bakterierna gömma sig i vävnaden och sprida sig i kroppen och nå hjärnan.

Även ett normalt och intakt immunsystem har således inte förmåga att eliminera Borrelia burgdorferi i alla dess former, ty för att skydda sig mot kroppens immunförsvar maskerar den sig och döljer sig.

Uppenbarligen har vi att göra med en lömsk och svårbehandlad bakterie, som kan ställa till med mycket. Symtomen som den ger upphov till är förvillande lika symtom för andra åkommor, vilket gör att Borrelios ofta blir förbisedd. Dessutom är Borrelians offer ofta mycket trötta och saknar energi. Den utveckling som Borrelios i allmänhet har, med en successivt tillväxande symtombild, gör att det nog inte kan uteslutas att den kan gömma sig bakom det vi benämner kronisk sjukdom.

Behandlingar mot Lyme borreliosis

Normalt brukar man behandla misstänkt Borrelia med antibiotika. Vid behandling strax efter smittotillfället brukar man rekommendera tre till fyra veckors intag av t.ex. doxycycline, amoxicillin eller azitromycin. För närmare rekommendationer hur man behandlar Borrelia i Sverige, se läkemedelsverkets hemsida.

I en del länder rekommenderas fyra till sex veckors intravenös behandling med ceftriaxion eller cefotaxime om patienten är påverkad i Centrala Nerv Systemet.

Utomlands förekommer även att man behandlar patienter som inte blivit bra med oralt intag av antibiotika och/eller har haft Borrelia länge, med antibiotika under en längre tid både intravenöst och oralt. På exempelvis TØnsbergs sjukhus i Norge gav man till pat. som inte har blivit bra av traditionell behandling, intravenös ceftriaxon under 3-4 veckor därefter doxycyclin 200mg/dag i 20 dagar, därefter metronidazole 500mg x 3 i 20 dagar och så doxycyclin och metronidazole en gång till totalt 100-110 dagar. Enligt experter på Borrelia tar det två år att ta död på all Borrelia med hjälp av antibiotika. Dessutom triggar ceftriaxon Borrelia burgdorferi att ändra sig till cystisk form.

Dr. David Jernigan har skrivit en bok om Lyme disease tillsammans med sin fru. De observerar att det inte är så enkelt att få en effekt av antibiotikabehandlingar, eftersom även intravenös antibiotika endast som bäst dödar 85 % av bakterierna och lämnar kvar 15 % levande antibiotikaresistenta bakterier.

Dr. Jo Anne Whitaker skriver att när borreliabakterien ändrar form från spiroket till filament, cysta, korn, krycka el. armbåge s.k. L-former som också kallas CWD (cell-wall deficient) bakterier, övergår den till en form som saknar mycket av sin cellvägg. I denna form framkallar den inte ett antikroppssvar, eftersom den inte har någon cellvägg för individens immunsystem att svara på.

Många patienter med Borrelia har också ofta stor överväxt av svamp.

Alternativa behandlingar

Som alternativ behandling används ett antal örter. Dessa utger sig inte föra att vara läkemedel, men dokumenterade fall visar att de har en effekt mot Borrelia som inte kan förbises och att denna effekt kan uppnås på förhållandevis kort tid. Örterna verkar också skonsammare och på ett bredare och mer uppbyggande plan än traditionell behandling med antibiotika, som slår ut en stor del av kroppens egna immunförsvar.

En ört som har uppmärksammats för dess goda egenskaper är Samento (Pentacyclic Alkaloid Type Uncaria tomentosa), också känd som TOA-fri Cat´s Claw. Den TOA-fria kattklon har mer POA (pentacyclic oxindole alkaloids) än den vanliga kattklon. TOA stör det centrala nervsystemets funktion och förhindrar i hög grad det goda POAs effekt. TOA-fri kattklo heter Samento och är enligt vissa forskare upp till 1000gånger mer effektiv än den allmänt förekommande kattklon.

Ytterligare en ört som har uppmärksammats är Cumanda, Campsiandra angustifolia, från Amazonas flodområde. Denna verkar på ett snarlikt sätt som TOA-fri Cat´s Claw och används ofta som ett komplement till denna.

Örten Chinchona som består av ca 40 olika arter brukar också användas. Vanliga namn är t.ex. Quine eller Quinine, kanske mer känt som kinin vilket bl.a. finns i Grape Tonic .

Vi en behandling med örter anpassas denna efter individen och generellt bör den kompletteras med någon effektiv ört, som är allmänt renande. Detta för att undvika Herxheimers effekt (kris i läkningsprocessen). En sådan ört är exempelvis Burbur, Desmodium molliculum.

Under en längre tid har Malört, Artemisia, använts mot Babesia infektion. Man får här vara uppmärksam på att det förekommer många olika sorters malört på marknaden och alla har inte samma goda egenskaper.

Som komplement till den alternativa behandlingen rekommenderas ofta
BLODGRUPPSÄTNING3 som gör att man mår bättre och BASTUBAD varvid man svettas ut tungmetaller som ofta är ansamlade i kroppen. Jämför med förgiftade spegelarbetare förr i tiden.

Uppenbarligen är Borrelian avsevärt mycket mer utbredd än vad som har erkänts och många är bärare av den utan att vara medvetna om det. Att Lyme Borreliosis har en lång utvecklingstid och att den under denna intar många olika egenskaper, gör att den är mycket svårdiagnostiserad. Allt ifrån det att man kanske identifierar ett till synes harmlöst kvalsterbett till att man känner sig vara orkeslös och ha ont i kroppen, vilket ofta ses som naturligt för den uppkomna åldern, till att den sannolikt ligger bakom ett större antal av de så kallade kroniska/åldersrelaterade sjukdomarna liksom psykiska förändringar.


Faktakällor är hämtade från:
Dr. Lee Cowden, Dallas, Texas (medförfattare till 3 böcker om alternativ cancerterapi), Dr. Andrew Wright, Bolton, England, (forskar på sambandet mellan Borrelia och kronisk utbrändhet), Dr. F. H. Kuipers i Holland (forskar på bl.a. cancer och Borrelia), Apoteket nummer 3, 2001, Dr. Øystein Brorsson, TØnsberg, Norge, www.samento.com.ec/nutranews/index.html, www.nutramedix.com, www.lakemedelsverket.se/, 1 www.bowen.org/, www.ilads.org/ , http://stcatherines.chsli.org/research.htm, www.molecularalzheimer.org/ samt sökord: fästing, Borrelia, Lyme disease m.fl. Det finns minst 962 rapporter att studera.
2 Pathologist, New York 2006, 3 Det finns flera böcker om att äta efter sin blodgrupp på svenska. Dr. D´Adamos är en. Han fokuserar speciellt på diverse proteinstrukturer, som kallas lektiner (en grupp proteiner hos växters frön och hos djur som binder sig till cellytorna) och deras effekt på de fyra blodgruppernas blodceller (A, B, AB, och 0) och specifika organ såsom tarmar och hjärnan. Lektiner har en sammanbindande funktion, som gör att de kan binda kolhydrater. När lektiner når exempelvis blodet får de blodceller från en blodgrupp, som inte passar in att klumpa ihop sig, i och med att de låser sig på cellytorna. Immunsystemet reagerar på dessa agglutinerade (ihopklumpade) massor som mot en främmande kropp d.v.s. med en ständigt ökande uppsättning av antikroppar. De kan också fastna på organens ytor, exempelvis vetets lektiner binder sig på tarmväggarna hos blodgrupp 0 och kan orsaka inflammation. Genom att medvetet välja mat kan vi undvika sådana stressfaktorer för kroppen. Många lektiner i maten liknar mycket blodgruppsantigener (kemiska markörer på cellytorna) vilket gör dem olämpliga för andra blodgrupper.